Idag är det 50 år sedan ”Marschen till Washington för arbete och frihet” den 28 augusti 1963, där Martin Luther King Jr. gav sitt berömda I Have a Dream tal. Texten av talet finns i sin helhet på National Archives, ett av dom få ställen på nätet där man kan läsa det, eftersom MLKs familj har varit väldigt noga med att hålla efter sitt copyright. Väl värt att läsa.
Intressant även att lyssna på hela talet. För det mesta lyssnar vi bara på små soundbites – oftast där MLK säger ”Jag har en dröm att en dag kommer små svarta pojkar och flickor att hålla hand med små vita pojkar och flickor” – men det är bättre att lyssna på hela talet. Man hör verkligen hans bakgrund som predikant, hur han pratar som om han stod i kyrkan. Det är inte lika vanligt idag, men andra hjältar från amerikanska medborgarrättsrörelsen – som till exempel John Lewis – har samma stil när dom talar. Lewis gav också ett tal under marschen som 23-åring, den enda levande talaren från den dagen, och kämpar än i dag vidare mot rasism och diskriminering som kongressledamot från Georgia.
President Obama kommer att ge ett tal i eftermiddag, stående vid Lincoln Memorial nära där MLK’s tal tog plats, samt i skuggan av statyn av Abraham Lincoln. John Lewis, som var arresterad mer än 24 gånger under 60-talet som en av ledarna av medborgarrättsrörelsen, har sagt
När vi organiserade röstregistrering, var med på Freedom Rides, höll sit-ins, kom hit till Washington för första gången, blev arresterade, åkte i fängelse, blev misshandlade, trodde jag aldrig – jag hade aldrig drömt – om möjligheten att en African-American en dag skulle bli vald till president i USA. Min mamma levde och kunde se mig invald i kongressen, men jag önskar att min mamma och pappa båda var kvar. De skulle vara så glada och så stolta, och de skulle vara så belåtna. Och de skulle säga att kampen, och vad vi gjorde och försökte göra, var värt det.
Det finns fortfarande massor kvar att göra här i USA när det gäller jämlikhet och rasism, men jubileumsmarschen idag är otroligt multikulturell och visar hur långt landet har kommit. Folk här klagar och surrar om hur bökigt det blir att ha så många människor här för att gå med under marschen, hur tunnelbanan är för packad, hur jobbigt det blir med trafiken när en av broarna (Memorial Bridge) in till stan stängs. Jag sitter här och tittar på Lincoln Memorial från fönstret på mitt kontor och bilköerna är definitivt långa. Men ännu fler människor här är glada över att få vara med om ett historiskt tillfälle, samt är stolta över den viktiga roll som staden spelade för 50 år sedan och den roll som den fortsätter spela idag.
Lotta i USA 