Winter Classic på Nationals Park

Jag hade sådan vansinnig tur att jag fick tag i biljetter till en riktig hockeyupplevelse i Washington när Washington Capitals spelade Chicago Blackhawks på Nationals Park i årets ”Winter Classic” på nyårsdagen.

Winter Classic biljetterna

Jag och två kompisar har väntat och väntat på att få vara med om årets händelse inom sportåret 2015 – i alla fall hittills. Det levde verkligen upp till förväntningarna. Massor med glada människor, rolig stämning, härlig hockey, samt en vinst för hemlaget Caps med 12.6 sekunder kvar i tredje perioden. Jublandet visste inga gränser, det bara regnade ner sittdynor från publiken som bara skrek rakt ut av lycka. En fantastisk upplevelse. Det var även härligt att komma ”hem” till Nats Park, där jag ju brukar spendera bra mycket tid under sommaren för att titta på baseball. Visst var det lite kallt när solen försvann, men det kan man ju klara som svensk!

Här kommer några bilder och videos från dagen (klicka för större versioner) – några fler finns hos mig på Flickr

Hur det såg ut från våra platser

Liten kopia av Capitolium

NHL spelande ballonger

Innan dom sjöng National Anthem

F-16 planen som flög över stadion innan matchen började

Mindre jobb och mer sport

Det har varit ganska tyst här på bloggen nu på slutet, mest för att jag inte har hunnit göra något annat än att jobba i flera veckor. Vänner, mina hobbys, städning, tvätt, motion … allt har fått stå tillbaka ett tag. Min årliga konferens gick av stapeln förra helgen. Det är första gången jag har fått lov att göra nästan allting själv, eftersom min kollega och vän som dog i sommar var den som hade gjort allting tillsammans med mig dom senaste tio åren. Även om min chef och en före-detta-praktikant hjälpte till, så var det svårt att komma ihåg allt som skulle göras. Lägg till en extra rapport som vi gav ut första dagen, plus att vi lanserade en ny webbsida under konferensen, så kändes det som om tiden inte räckte till. Men nu är det gjort! Skönt att vi hade ledigt för Columbus Day idag, men jag hoppas att få lite extra ledigt eftersom jag jobbat så mycket. I vilket fall så kommer det definitivt att bli lite lugnare resten av året!

Sedan jag kom hem igen från konferensen så har det mest bara varit att sova som gäller… plus sport förstås! Vårt baseboll-lag, Nationals, spelar i slutspel för första gången sedan trettiotalet. Det är ett ungt lag där nästan ingen har spelat slutspel förut. Dom vann första matchen mot St. Louis Cardinals på söndag – det var kul, jag var hem till en kompis och tittade på TV. Idag förlorade dom, tyvärr. Men nu kommer dom hem till Washington och jag har köpt en biljett till första hemmamatchen på onsdag eftermiddag. Det kommer att bli väldigt spännande!! Vilken stämning det kommer att bli! Hoppas att dom kan vinna hemma, annars blir det många som blir besvikna. Men Cardinals vann World Series ifjol, så det kan nog bli väldigt svårt…

På lördag fick jag en till sportuplevelse när jag var på min första match och såg College Football – en match mellan University of Maryland ”Terrapins” och Wake Forest ”Demon Deacons.” Det var inte speciellt bra match egentligen, för lagen är definitivt inte lika duktiga som när man jämför med topp-lagen i college (som Alabama, till exempel). Jag som är van att titta på proffsen i NFL! Men det var jättekul ändå. Min kompis som jag var där med gick på den skolan (vi hade hennes pappas säsongsbiljetter) så det var extra roligt att Terps vann. Jag gillar att dom har en sumpsköldpadda som maskot, lite annorlunda!

Det roligaste var faktiskt att titta på deras marscherande band som uppträdde under halvleks-pausen. Dom spelade olika teman från Warner Brothers tecknade filmer och marscherade så att dom formade WB loggan. Kanske inte lika imponerande som showen som Ohio State University gav här om dagen, men rätt bra ändå. Det skulle vara så kul om man gjorde så i Sverige också! Tänk om man hade sådana roliga saker under halvlek på planen när FV spelar fotboll? Visst vore det något!?

Jag tyckte att det var extra kul att hela bandet marscherade ut tillsammans också, det såg roligt ut.

Sport och politik

Sitter och tittar på mina Washington Nationals som just håller på att krossa Chicago Cubs i kvällens basebollmatch. Dom har sammanlagt 12 homeruns på dom senaste två matcherna – sex stycken i vardera match, med två direkt efter varandra för en stund sen och två ikväll för ”The Kid” (tonåringen Bryce Harper, som snabbt blivit en storstjärna här i Washington). Högst ovanligt.

Idag är också säsongstart på National Football League, när Dallas Cowboys och New York Giants (som vann Superbowl ifjol) spelar mot varandra. [Dallas vann, förresten.] Det skall bli intressant att se hur det går för Washington Redskins i år. Dom har en ny quarterback, Robert Griffin III (kallad ”RGIII”), som förväntas göra bra ifrån sig. Vem vet – dom har varit superdåliga i så många år att det skulle vara otroligt roligt om dom kunde spela bara lite bättre i år.

Jag har även försökt hålla ett öga på vad som händer med NHL och hockeyn, förstås. ”Pojkarna” är tillbaka i stan och har börjat träna tillsammans igen. Gabe Landeskog blir historisk i Colorado. Det känns som om det börjar dra ihop sig! Men det oroar förstås med lockouten – jag hoppas innerligt att dom kan komma till en överenskommelse av något slag. Det blir en lång vinter utan hockey annars, det går inte ens att tänka sig!!

Politik

Om man inte bryr sig om sport så finns det annat att fundera på, förstås. Här i Washington är det mest politik som gäller just nu. Demokraternas partikonvent är i veckan i Charlotte, North Carolina. Republikanerna hade sitt konvent förra veckan i Tampa, Florida. Det blir mycket att prata om och folk kastar anklagelser på det andra partiet till höger och vänster. Clint Eastwood fick både ris och ros för sitt tal i Tampa där han pratade med en tom stol där en osynlig Obama satt. Imorgon ger presidenten sitt tal i Charlotte, så det är något som folk ser fram emot.

Själv blir jag blir rätt less på att höra all smutskastning och alla otroligt vinklade tal – det är knäppt egentligen hur mycket ”spinn” båda sidorna använder – tur att det finns dom som jämför fakta med talen och skriver om det (exempel 1, exempel 2).

Men det finns två saker som jag har intresserat mig för den här valsäsongen. För det första så är det intressant att se hur båda partierna försöker dra till sig väljare som är Latinos och Hispanics. Spansk-talande väljare är en viktig grupp för båda sidorna, det syns definitivt när man börjar titta på kampanj annonserna bland annat. Båda partierna hade en framstående Hispanic talare under sitt partikonvent – Marco Rubio för republikanerna i Tampa och Julian Castro för demokraterna i Charlotte. Båda är framgångsrika spansk-talande politiker som är framtida stjärnor inom sina respektive partier. Men dom kommer from helt annorlunda världar – Rubio har rötter i Kuba och Castro i Mexico. Dom har även diametralt motsatta idéer när det gäller hur landet skall stryras. Det kommer att bli intressant att se hur den gruppen kommer att rösta.

För det andra så är det kul att följa hur dom två sidorna använder sociala medier och nätet för att sprida sitt budskap och för att ”ragga” väljare. Hittills ligger Obamakampanjen helt klart före. Under republikanernas partikonvent så vändes miljontals ögon bort från Tampa och mot Reddit, där presidenten deltog i en AMA (”ask me anything” eller ”fråga mig vadsomhelst”). Obamas respons till Eastwoods pratstund med stolen var även det både apropå och spred snabbt på Twitter. Republikanerna har försökt påverka diskussionen på Twitter med sponsrade hashtags, men det har inte gått så värst bra för dom. Jag har en kompis som jobbar för ett företag som har hand om en del av IT infrastrukturen för Obamakampanjen, så det är extra roligt att få insikt på det sättet ibland. Till exempel när dom mäter hur många som ger pengar till kampanjen beroende på vad som händer under konventen – fantastiskt att man kan mäta sådana saker ner till sekunden idag!

Hur som helst kommer det att bli en lång höst… Ser verkligen fram mot November!

Linsanity

Jag är inte speciellt intresserad av basketboll för det mesta, ser inte ofta på NBA-matcher och har nästan noll koll på vilka lag som leder serien. Washington Wizards är inte speciellt duktiga, så det är inte något som man pratar om så mycket här – inte alls lika mycket som hockey eller football. Men sedan Jeremy Lin fick sin chans med New York Knicks den fjärde februari så har hela landet drabbats av Linsanity. Det går inte att undvika hans namn någonstans, det talas om det på radio, på TV, alla jag känner snackar om honom. Hans föräldrar kommer från Taiwan, så det blir en massa Lin-snack på jobbet också, eftersom alla tidningar där skriver om honom.

Det är inte så konstigt egentligen, när man tänker efter, för Lin’s story är precis en sån där historia som Amerikanerna helt enkelt älskar. Han kom från ingenting – blev inte scouted av någon av dom stora skolorna när han gick ut high school, fast han var rankad som årets spelare i Kalifornien. Han spelade på Harvard, som mest är känd för att dom ger en bra utbildning, men inte för att dom är duktiga på basket (sista Harvard-spelaren drafted i NBA var på 50-talet). Sen kom han med i NBA, utan att blivit vald under vanliga uttagningen, men fick springa skytteltrafik mellan olika lag. Sedan han kom till Knicks så hade han spelat nu och då, men inte mycket. Han bodde hemma hos sin bror, eller hos lagkamrater, för han visste inte riktigt hur länge han skulle ha ett jobb med Knicks.

Sedan kom den fjärde februari, när skador och annat gjorde att han fick sin chans att spela och tog den. Och som han tog den sen! Han har haft en av dom bästa starterna någonsin, – flest poäng, 136, på 5 matcher sedan 1979, fler än dom största NBA-stjärnorna genom tiderna. Dom två sista veckorna har varit otroliga och det ser ut att gå vidare efter kvällens seger mot Mavericks. Jag hoppas att det fortsätter för honom, även när dom stora Knicks-stjärnorna återvänder, för han verkar som en trevlig och ödmjuk kille.

Hans story är rätt intressant från andra perspektiv också. Han är en Asian-American inom NBA, det är väldigt ovanligt. Han är Amerikan, helt klart eftersom han är uppvuxen i Kalifornien, men hans föräldrar är från Taiwan. Nu bråkar Kina och Taiwan om vem som kan göra anspråk på honom. Det har även varit en intressant insyn in i en del av den intolerans och rasism som fortfarande finns inom idrottsmedierna, speciellt när det gäller män och kvinnor med sitt ursprung från Asien. Saturday Night Live hade i helgen en öppningssketch där dom gjorde narr av dom som inte ser problem med att använda rasistiska tillmälen när det gäller Lin, men som inte skulle en tänka att göra det om det skulle handlat om en African-American.

Det skall bli intressant att se hur det går för honom i fortsättningen, någon att hålla ögonen på helt enkelt!

Lin vinner med en 3-pointer med fem sekunder kvar mot Raptors

Are you Ready for some Football?

Idag körde jag till FedEx Field, som är arenan för Washington Redskins – NFL laget här i stan. Jag hade parkeringstillstånd för att parkera på ”Platinum E” – en parkeringsplats bokstavligen bredvid arenan. Min kompis E och jag gjorde lite tailgating när vi åt mackor sittande i bakluckan på bilen och surrade lite med folket i de bredvidliggande bilarna. Sedan gick vi in till en av sviterna inne på stadion och såg dagens match mot San Francisco 49:ers från fantastiska säten där man såg hela planen, men så pass nära att man kunde nästan se ansiktena på spelarna. I sviten bjöds på god mat och gratis öl. Sviten var läcker, men det bästa var att den hade ett eget privat badrum (åh, vilken lyx!).

Jag hade supertur som fick möjlighet att se min allra första NFL-match live från sådana sittplatser, och jag njöt av hela upplevelsen – trots att Redskins spelade skitdåligt hela matchen och förlorade. Jag ser ofta på American Football på TV på helgerna och har lärt mig hur spelet funkar, men det är inte något som man lätt får tag i biljetter för. Dagens biljetter fick vi från en av mina medlemsföretag på jobbet. Det är så här ”the 1%” lever, antar jag…

(Titeln på inlägget anspelar på den här NFL sången)

Barcelona vs. Manchester United

Så fort jag hörde att Manchester United och Barcelona skulle spela en vänskapsmatch här i Washington så bestämde jag mig att jag skulle försöka köpa en biljett. Inga av mina vänner som är hemma här i sommar hade stor lust att spendera så mycket pengar på fotboll, så jag köpte helt sonika bara en biljett åt mig själv. Igår gick matchen av stapeln, på Fedex Field som ligger lite utanför stan i Maryland.

Jag åkte Metro dit, vilket visade sig vara ett misstag. WMATA (Washington Metro Area Transportation Authority) hade bestämt sig att jobba med rälsarna i helgen, så tågen åt båda håll delade en räls på delar av spåret ut till Morgan Boulevard stationen. Det tog mig nästan två timmar att åka från Rosslyn stationen i Arlington till Morgan Boulevard, en resa som borde tagit max 45 minuter, på ett tåg som var helt packat med folk. Så packat att vi inte kunde ta med fler passagerare, man såg hur folk försökte ta sig in utan att lyckas. Som tur var så var alla väldigt trevliga. Några franska killar som var Barca supportrar sjöng kampsånger nästan hela tiden, stundtals sjöng stora delar av vagnen med så att det ekade ”Olé, Olé, Olé” på hela tåget. Jag stod bredvid några Manchester United supportrar – dom kom ursprungligen därifrån – som hade flugit in från Colorado bara för att se matchen. När vi väl kom dit så var det en bit att gå. Jag kom till min plats precis i tid för att se kickoff.

Själva matchen i sig var väl lite sådär. Många av storstjärnorna spelade inte. Jag var lite besviken att Messi, Xavi och Hernandez inte var med. Rooney spelade bara första halvlek och Villa byttes ut i andra halvlek. Men det gjorde inte så mycket, för det var fortfarande en ganska bra match med stundtals fantastiska passningar och några riktigt bra mål. Thiagos mål var otroligt snyggt tyckte jag. Barca dominerade nästan hela matchen, dom spelade ”keep away” med passning efter passning. Men Manchester tog tillvara på dom tillfällen dom fick och såg ofta farliga ut, medan Barca hade stora problem att ta sig in i målområdet. Det märktes att båda lagen saknade sina stjärnor, men jag tyckte att Manchester var värda att vinna – dom såg snäppet vassare ut. Manchester kunde ha haft ett till mål, men Owen missade ett öppet mål i sista minuten – det var jättenära!

Det bästa med det hela var själva stämningen vid arenan. Fedex Field var helt utsålt med 81,807 i publiken. Det var SÅ många Barca supportrar, men rätt många för Manchester United också. Där jag satt var det blandad kompott, men det bästa var att det var inget bråk eller hårda ord. Dom surrade med varandra lite, men mest var det skratt och många kommentarer om lagen och matchen. Sir Alex Ferguson kommenterade till och med om vilken bra atmosfär det var mellan supportrarna från båda sidor. Det gjorde ingenting alls att jag var där själv, för dom jag satt med var väldigt trevliga.

Det var lite bökigt att ta mig hem efteråt, för Metrotågen var fortfarande försenade. Dom fick lov att stänga dörrarna till stationen ett tag, för att försöka hålla folk från att trängas på perrongerna. Men jag fick till och med plats att sitta på vägen hem, så det gick bra till slut, även om jag inte kom hem förrän efter midnatt.

En helt otrolig kväll, oförglömligt och roligt! Några bilder finns hos mig på Flickr och en video på YouTube och nedan.

Gamla Bloggen: Skillnad

Landade igår kväll på Reagan National här i Washington, tala om shock!! Idag är det 23 grader varmt, solen lyser och det är grönt överallt. Efter allt grått, svart och vitt hemma i Övik så känns det som i filmen ”Välkommen till Pleasantville”, där den svartvita omgivningen går över i färg. Det är alltid skönt att komma hem efter att ha varit borta så pass länge, men tyvärr missade jag nästan hela våren – det är redan sommar här nu.

Man vet att det är sommar för att vårt baseball lag – Washington Nationals – spelade sin första match för säsongen idag. Tyvärr förlorade dom, men dom har ju tid att spela upp sig eftersom dom har 161 matcher kvar! Det är tradition att ha någon kändis som kastar första bollen för säsongen. Idag var det Vice President Cheney som hade den äran och när han klev ut på fältet så hördes det både glåpord och hejarop från läktarna, men på TV hörde man mest hur folk buade. President Bush har ju väldigt dåligt stöd just nu enligt opinionsundersökningarna, så det är väl inte så konstigt att Cheney inte är så populär han heller.

http://www.imdb.com/title/tt0120789/
http://washington.nationals.mlb.com
http://today.reuters.com/news/newsarticle.aspx?type=sportsNews&storyid=2006-04-11T180059Z_01_N11383794_RTRUKOC_0_US-BASEBALL-CHENEY.xml&rpc=22