Etikettarkiv: terror

Never Forget 2014

Rosslyn med Flaggor
Rosslyn med Flaggor. En gammal bild, men det ser ut såhär idag också.

September 11 inlägg från tidigare år

Annonser
Looking down from the World Trade Center.

11 september, 2001

Looking down from the World Trade Center.
Tittar ner från World Trade Center under en resa till New York med en kusin i mitten på 90-talet. Det är långt till marken...

Jag skrev om mina upplevelser på September 11, 2001 på min gamla blogg i ett inlägg som är daterat September 11, 2008. Men jag tänkte att jag skulle återpublicera det här idag (med några ändringar). Tio år, helt otroligt att det har gått så länge. Det har varit otroligt jobbigt att höra hur massmedia här har ältat och ältat det som hände under dom senaste veckorna, med extra mycket fokus dom senaste dagarna. Det känns inte som om dom tar ansvar för att bevaka minnesdagen med den återhållsamhet som den förtjänar, istället har det slagit över helt åt andra hållet och dom har gått överbord med det hela.

Det är påminnelser och vad som känns som exploatering överallt – i kön till kassan på matvaruaffären (The Children of 9/11, Portraits of Hope! skriker People Magazine från tidningsstället och andra tidskriftsomslag har även dom 9/11 tema ), på TV (”Från många, en” spelas om och om igen), på varje kanal (National Geographic har spelat ”George W. Bush — The 9/11 Interview!” om och om igen under veckan) och samma förfärliga videos av planen som kör in i byggnaderna och när tornen rasar om och om igen. Man orkar liksom inte lyssna eller titta efter ett tag, det känns alldeles för jobbigt. Det var tio år sedan, men när jag skriver om det nu så känns det fortfarande otroligt tungt och sorgligt. Jag kanske går ner till Pentagon och till minneslunden där i helgen, får se om jag orkar.

September 11, 2001
Om du inte visste det så ligger mitt kontor på 17:e våningen i ett höghus i Rosslyn, i Arlington, Virginia. Det ligger inte särskilt långt från Washington, D.C. och jag kan se både en stor del av Washington och Pentagon från mitt kontorsfönster (utsikt från mitt fönster).

Den 11 september, 2001 kom jag in på kontoret strax före nio, slog på datorn och hälsades av ett mejl från CNN (jag prenumererade på deras Breaking News e-posttjänst). Mejlet talade om att ett litet passagerarplan hade råkat krascha in i World Trade Center i New York. Som dom beskrev det var det ett litet plan, kanske ett av dom som flög turister ovanför stan. Jag berättade det för alla på kontoret, och vi beklagade att någon skulle kunna vara så dum att dom inte såg tvillingtornen. Vi trackade piloten lite sådär, för hur skulle en pilot kunna lyckas flyga in i ett av tornen av misstag!? Jag försökte gå in på CNN för att få veta mera, men det var helt omöjligt att få någon av deras nyhetssidor att fungera. När jag äntligen lyckades hitta en fungerande nyhetssajt (MSNBC) så fick jag reda på att det andra planet kraschat in i det andra tornet. Det var som en blixt från klar himmel. Helt plötsligt var det inte någon tvekan alls om att det var en terroristattack.

Eftersom vi inte hade tillgång till TV på kontoret, samt eftersom alla nyhetssidor var helt otillgängliga, ringde några av mina kollegor hem till föräldrar och makar för att få någon att rapportera vad det var som hänt egentligen. Det var menat att en av tjejerna på kontoret skulle ha flugit till Boston senare samma dag för att förbereda vårt årsmöte, så hon var lite extra skärrad. Vi pratade också om möjligheten av en attack mot Washington och blickade oroligt ut mot stan. Planen som kör in mot Reagan National Airport kör nämligen förbi utanför våra kontorsfönster, navigerande utefter Potomacfloden. Men jag sa att D.C. förmodligen var skyddat av militära flygplan vid det här laget och att det var en långsökt idé att terroristerna skulle attackera två städer samtidigt. Hur fel hade jag…

En stund senare började telefonerna ringa som tokiga. Jag hörde min kollega skrika ”Åh, herregud, inte Pentagon också!” När jag tittade ut genom fönstret fick jag se ett stort svart moln och lågor från Pentagon. Vi hörde inte någonting alls, det var bara rök och eld överallt. Vid det här laget var vi alla ganska chockade. En av mina kollegors mamma berättade att det skulle finnas ett till plan som var på väg mot Washington och att luftrummet över hela landet nu var stängt. Någon annan sa att USA Today byggnaden (1000 Wilson Boulevard, som är märkt på utsiktsbilden ovan) höll på att evakueras. Vi tittade ut genom fönstret mot den byggnaden – som ligger tvärs över gatan – och såg massor med människor som strömmade ut ur byggnaden, samt några som sprang iväg så fort dom kunde.

Med tanke på att kontoret ligger i det enda området av höghus/skyskrapor nära National Mall (som sagt kan jag se Pentagon, Lincoln och Jefferson memorials och Watergate Hotel från mitt kontorsfönster) så beslutade jag att det nog vore klokt att evakuera kontoret. Vår byggnad var inte formellt evakuerad, men när vi gick ut genom trapporna till brandutgångarna så var vi inte ensamma. En av mina praktikanter packade in oss allihopa i sin lilla bil, sedan körde vi dom få minuterna till vår lägenhet här i Arlington. Det var jag, mina kollegor och praktikanter som satt och tittade på TV hela resten av morgonen, vi satt där och tittade på hur WTC byggnaderna bara föll sönder…

Det var nästan omöjligt att få information från nyhetssidor på nätet. Men jag gick till min ”gruppblogg” Metafilter istället för att få uppdateringar därifrån. Jag tillbringade större delen av dagen där, för man kunde lära sig om både rykten samt om de fakta som fanns om vad som hänt. Det var även bra att läsa folks reaktioner, så det fungerade som en slags livslina för mig. Det var en stor hjälp för att sortera ut vad jag tyckte och tänkte, samt som ett sätt att distansera mig lite från vad som pågick, så jag kunde göra bra beslut för gruppens räkning (det var min första allvarliga kris som den person som var ansvarig – eftersom min chef inte var där så var det upp till mig som VP att ta beslut).

Eftersom alla vägar som leder till och från stan var stängda, med polisbarrikader och militärpersonal, så satt vi som fångar i lägenheten i flera timmar. Telefonen hemma hos oss ringde konstant. Det var tur att vi hade en landlina, eftersom våra mobiltelefoner inte funkade alls för cellnätet var helt överbelastat. Vi försökte komma i kontakt med vår chef, som var i Philadelphia och bara tillgänglig via mobil, men det var omöjligt. Ett par timmar senare, långt efter att det fjärde planet störtat i Pennsylvania, kunde praktikanten köra mig och en kollega tillbaka till kontoret för att låsa för natten och stänga till, plus för att hämta min bil. Vi fick lov att köra bakvägar för att komma tillbaka in mot stan, för vägarna var fortfarande avstängda. Men den yttersta vägspärren för Lee Highway låg inte så långt bort, så två kollegor hade folk som kom och hämtade dom där. Praktikanten som hade bil satte sig och körde hem till Georgia, för hans föräldrar var så otroligt skärrade att dom bad honom komma hem. Lite senare, när tunnelbanan börjat gå igen, så körde jag dom två återstående till närmaste Metro station så att dom kunde ta sig hem.

Det tog jättelänge, mer än en månad, innan det var tillbaka till nästan normalt här omkring. Trafiksituationen blev inte bättre förrän efter flera veckor – ungefär till första veckan i oktober – eftersom många vägar förblev stängda ett tag. Det tog flera veckor innan dom började flyga in till Reagan National igen, vilket var otroligt konstigt eftersom vi brukade höra flygplan varje dag hemma, lägenheter ligger under flygledden utefter Potomacfloden. Det tog ännu längre innan jag och många andra slutade ”frysa till” när man hörde sirener eller flygplan. Även idag kan det hända att jag reagerar när jag ser ett stort plan flyga förbi Rosslyn, eftersom det ser ut som om dom är jättenära byggnaderna.

Jag upplevde den dagen i periferin – ingen jag kände dog och jag var inte själv direkt påverkad av vad som hände, även om jag känner folk som var inne i Pentagon den dagen och fick fly för sina liv undan branden i delen av byggnaden där planet kraschade. Jag kan ändå inte minnas speciellt mycket av exakt vad som sades eller exakt hur jag kände mig den dagen, mer än vad jag har skrivit ovan. Jag tror att vi var helt chockade, så att man inte kunde processa det hela med en gång. Precis efteråt var det jättesvårt att gå från att vara vansinnigt upptagen med att planera en stor konferens (som inte blev av) till att hitta på nya projekt eller ta itu med gamla projekt som inte verkade så viktiga längre.

Det är mycket som har förändrats sen dess. Från små saker som alla skyltar som säger ”See something, say something!” (Ser du något, så säg något) inne i tunnelbanan (see även förra inlägget om Sju Tecken På Terrorism) till otroligt invasiva säkerhetskontroller på flygplatsen. Men det värsta är helt klart att det fortfarande känns som om alla i hela landet fortfarande är traumatiserade, fast det gått så länge. Hela världen förändrades, så visst skall vi komma ihåg det och hedra minnet av alla dom som drabbades. Jag önskar bara att det kunde vara lite mindre cirkus om allting…

Sju Tecken på Terrorism

Så här varnas vi för vad som skulle kunna hända den här helgen. Det är ett uttalande idag från kommunalstyrelsen och polisen där jag bor i Arlington, som spridit bland folk här både via nätet och på andra sätt. Bland annat fick jag den här informationen av säkerhetsvakterna i min kontorsbyggnad.

Arlington, Virginia
Arlington, Virginia

Homeland Security – Tips för Årsdagen av 9/11

Den här helgen markerar vi 10-årsdagen av attackerna mot USA som inträffade 11 september 2001. Invånarna i Arlington kanske är medvetna om varningar som utfärdats av federala, statliga och lokala myndigheter om potentiella attacker som kan inträffa under denna tid. Polischef M. Douglas Scott vill försäkra invånarna att Arlington-polisen har planer för att tillgodose eventuella behov om de uppstår. Polisen vill påminna våra invånare om på vilka sätt dom kan hjälpa till med att förhindra framtida terrordåd.

Arlington-polisen är tillsammans med våra federala och lokala partners med i ”Se Något, Säg Något” kampanjen. Kampanjen är ett enkelt och effektivt program utvecklat för att öka allmänhetens medvetenhet om indikatorer för terrorism, brottslighet och andra hot och att betona vikten av att rapportera misstänkta aktiviteter till rätt transport och brottsbekämpande myndigheter. Kom ihåg att misstänkt verksamhet behöver inte vara av kriminell natur för att du borde rapportera den.

Nedan är en lista som hjälper medvetenheten om Sju Tecken på Terrorism:

  1. Övervakning
  2. Inspelning eller bevakning. Kan omfatta att rita diagram, ta anteckningar, använda kameror, kikare eller annat som förbättrar synen, eller att inneha planritningar eller blåkopior av viktiga anläggningar.

  3. Informationsinsamling
  4. Försök att locka fram drift, säkerhets, och personal-relaterad information om en viktig anläggning. Kan göras via post, fax, e-post, telefon, eller personligen.

  5. Säkerhetstester
  6. Försök att mäta reaktionstider för brott mot säkerheten eller för att tränga igenom fysiska säkerhetshinder. Andra förfaranden för att bedöma styrkor och svagheter.

  7. Anskaffning av Utrustning
  8. Försök att felaktigt få tag i utrustning som kan användas vid en terroristattack. Kan omfatta förvärv av sprängämnen, vapen, skadliga kemikalier, manualer för flygning, brottsbekämpande eller militär utrustning, uniformer, identifieringsmärken, eller utrustning för att tillverka falsk identifiering.

  9. Misstänkta Personer
  10. Någon som inte verkar höra hemma på en arbetsplats, i ett grannskap, eller på en affär på grund av hans eller hennes beteende, inklusive ovanliga frågor eller påståenden han / hon gör.

  11. Testförsök eller Provkörningar
  12. Beteende som verkar se ut som förberedelser för ett terrordåd utan att personen begår gärningen. Aktiviteter kan omfatta saker som att kartlägga rutter , att försöka identifiera trafikflödet eller tidtagning av trafikljus.

  13. Placering av Tillgångar
  14. Placering av människor, utrustning och förnödenheter som ställs redo för att agera. Detta är den sista chansen att uppmärksamma myndigheterna innan terrordåd inträffar.

Arlingtoninvånarna uppmanas att kontakta polisen om de observerar misstänkta situationer genom att ringa nödnummret 9-1-1 eller den icke-brådskande polislinjen 703-558-xxxx.

Norge, Beredskapslådor och Värme

Concrete Sky
Concrete Sky

Terrordåden i Norge – för det är terrordåd, spelar ingen roll vem som utförde det – övergick från tragedi till katastrof. Så otroligt många döda, jag är helt chockad. När jag var tonåring så fick jag tillfälle att vara på sommarläger flera gånger. Tänker tillbaka på glädjen i att umgås med lägervänner någonstans nästan lika fint som på Utøya. Man går förstås på seminarier och deltar i grupparbeten och sånt, men man får även tillfälle att njuta av sommaren och naturen tillsammans. Sen att få freden störd av något så fasansfullt, det går inte att ens föreställa sig… Jag framför mina kondoleanser och djupaste sorg till alla drabbade och till hela Norge.

Det som hände i Norge är fruktansvärt, så gårdagen beskrivs, så klart, som ”Norges September 11.” Jag hoppas verkligen att efterdyningarna inte har samma effekt där som September 11 hade här. USA har blivit ett mindre fritt land än det var sommaren 2001. Många människor här är villiga att ge upp sina friheter för en chimär av trygghet och säkerhet. Otroligt invasiv screening på flygplatserna, mycket tuffare skydd av monument och regeringsbyggnader, och en mycket genomträngande kultur av ”säkerhet först, frihet senare” har blivit en del av vardagen här – särskilt här i Washington DC-området. Jag hoppas att det som Jens Stoltenberg sade i ett välskrivet och rörande meddelande är det som kommer att hända – att demokrati och frihet stärks istället för att försvagas.

Det som hände i Norge gör att jag tänker på det där med att vara förberedd på att det kan hända något sådant. För ett tag sedan åt jag lunch med några killar jag känner som jobbar med cybersäkerhet. Ett konversationsämne som kom upp (efter att vi pratat om en incident vid Pentagon) var ”vad har du i din beredskapslåda/beredskapsväska?” Nu pratar jag alltså inte om vad som kallas ”EDC” eller ”every day carry” dvs. prylar som dagligen bärs eller finns tillgängliga i fickan eller i en väska för en vanlig dag eller för användning i oväntade- eller nöd- situationer. (EDC är en sorts livsstil för många, det finns till och med webbsidor dedicerade för att folk skall kunna skicka in bilder på vad dom bär med sig varje dag…) En beredskapslåda är istället något som man har preparerat hemma eller på jobbet, som man kan ta med sig om man skulle behöva evakuera, eller med grejer man skulle kunna behöva om något hände.

Jag har haft samma diskussion med många vänner och bekanta – det är något som man pratar om här, helt enkelt. Just dom här killarna är f.d. militärer, så dom hade omfattande uppfattningar och väldigt väl genomtänkta planer. Själv är jag nog inte redo alls, egentligen. Jag har väl några vattenflaskor på en hylla som jag sparar på och en liten handvevad radio som jag skulle kunna använda om det behövs, samt en liten låda med pass och andra viktiga papper som jag snabbt kan ta med mig om jag skulle behöva evakuera. Men annars har jag nog inte planerat så bra alls, varken hemma eller på jobbet. Min kollega har precis börjat göra lite forskning om vad FEMA (Federal Emergency Management Administration) rekommenderar för små kontor. Vi har sagt att vi ger oss själva en deadline på slutet av året – tills dess skall vi ha fixat det. Jag kanske borde sätta en tidsfrist åt mig själv också…

Funderar man på sånt i Övik, eller i Sverige över huvud taget? Har du en evakueringsplan eller planer på hur du skulle göra om du skulle behöva evakuera från hem eller kontor? Kommentera gärna om det…

Norge är bara en liten nyhet här, tyvärr, för värmeböljan är största nyheten på USAs östkust just nu. (Samt budgetsamtalen som bröt samman idag, förstås. Obama såg riktigt arg ut när han gav tal i eftermiddag – ovanligt, eftersom han nästan alltid är lugn och samlad). Det har varit 105 grader F här idag, rekordvärme. Med hög luftfuktighet så kändes det som 115F – ungefär 46C. Det var även Code Red (dålig luftkvalitet för alla) idag, för första gången i sommar. Det skall bli fortsatt varmt imorgon lördag, så det är tur att man har luftkonditionering. Längtar tills det blir aningens kallare på söndag…